Nu närmar sig vår flytt med stormsteg och det återstår endast en månad fylld av jobb för min del, och jobb+spelningar för Victors del.
Så i september blir vi alltså sambo. Ett ordval som kom som en chock för Victor
-Sambo? är man inte det när man är typ 35?
håhå ja ja, det märks att den lilla pjuklarvern är 5 månader yngre än mig.
När chocken la sig så kom vi väl fram till att det kommer bli fint.
Bo med den man älskar. Känns som något självklart.
Trots allt så bodde vi semi-ihop under ett halvår då vi gick på samma folkhögskola.
Då var det dock ingen lägenhet utan ett rum på 12 kvadrat.
Det här är något som kan invagga en i en trygghet.
”vi bodde ju ihop på mycket mindre utrymme tidigare”
Skillnaden nu är ju att det inte riktigt finns några självklara skäl att lämna hemmet (än)
Ensamtid kommer inte komma naturligt på samma sätt som tidigare.
Det jag mest ser fram emot är att skapa/tillverka/bo in mig i lägenhet som inte bara är min.
Något som är vårt. Kommer säkert bråkas en hel del då vi båda är ganska individuella människor men ser det mer som en tillgång än ett problem. ett kärt problem.
Hur som helst så ska jag ha ett eget hörn där jag ska teckna och måla och där inte Victor får röra något. Och därmed basta.