Äntligen!

Då var man äntligen nedflyttad! efter för lite sömn för mycket bärande av väskor på tåg genom Sverige så har vi nu lugnat ner oss en aning och faktiskt börjat packa upp här på Waldermarstrasse.

Det första vi gjorde efter att vi blivit insläppta i lägenheten och fått nycklar och dylikt var att ge oss ut på matrunda. Rask promenad till Orienstrasse och en pasta senare så letade vi efter den tyska motsvarigheten till ica, rätt som det var så snubblade vi över bio-markt en ekologisk matvarubutik som faktiskt hade korgar att lägga ner sin mat i!

En av mina många rädslor när vi har flyttat ner är hur man ska göra i matbutikerna. Inga korgar utan mer gör-det-själv kartong-påse-låda-whatever att lägga sin mat i när man är och handlar.Det vill säga innan man går till kassan. Det där med att packa ner sina saker samtidigt som de scannar in varorna med en sån frenesi att det känns som de hatar en lite. ”försvinn tjockis du behöver ingen mat, ja ja jag scannar väl in det lite snabbt, men ta bort det fort!”

Hursom så uppfyllde inte bio-markt alla funktioner som vi var ute efter, blev senare en runda till Lidl för att hitta tvättmedel och dylikt. (även schampoo, men de hade bara tyskt sämst schampo, besviken) Där fick jag lära mig min läxa för dagen.

Ha.alltid.kontanter.i.tyskland.

Lidl tog inte Visa kort, och efter allt var inscannat så berättade de detta, Victor har ett mastercard men kan inte pin-koden och tydligen kunde man inte skriva på kvittot där heller….nähe..sa vi och kände oss besvärade. Hursom fixade det sig snabbt med ett besök hos bankomaten, men känslan av dum turist hänger sig kvar. Lesson learned.

Imorgon ska vi besöka den turkiska marknaden som fina berlinnow har skrivit om nyss. Där tar dom nog inte visakort.

Röda tråden kvällen

Idag är det dan före dan före doppare-dan! bra uttryck men mindre sant, så vi kommer åka tåg största delen av morgondagen. Men på fredag morgon bosätter vi oss på Waldermarstrasse!

Ikväll är det att knypa ihop tråden kvällen. ”vart är min oranga kjol?” ”aha där!” ”men vart är då blusen som hör ihop med den…?” knåpar ihop pussel-lösningar och har redan satt mig på väskan för att klicka ihop den. Nu öppnas den inte förens vi är framme och därmed basta.

Ännu mer fantastiskt är att en av mina distanskurser började i måndags och vi har läxa tills på Fredag. Tydligen läser jag någon sorts kvantfysik så igår och idag har tillägnats att läsa om paradigmer anomalier och Thomas Samuel Kuhn. Trodde kreativitet och vetenskap 15 hp skulle vara mer artsy. Men det är kul att känna sig som en fysiker så jag försöker hålla gnällandet på en något låg nivå.

Hey ho , lets go!

Saxofånig

Har precis fått insikten att jag kommer bo med en saxofonist. Det är ett otroligt högljutt instrument.

 

Kolla!

Kolla! vi är i samma land! samma stad! samma rum! framsteg förhållandemässigt.

Nu är det nära. TAGGA!

down south

Och vips så var sommaren över. Nu är det tre timmar kvar av av årets Ålandsvistelse, och efter en snabb återblick på den gångna sommaren är det lätt att konstatera att den har varit bra, riktigt bra. En del spelningar, mycket skönt häng och 2 månader av nio till fem i en liten cykelbutik senare står jag med väskan packad för att i första hand bege mig västerut, mot Karlstad och min underbara flickvän
Amanda, för att sedan tillsammans dra söderut, närmare bestämt mot Berlin!

Insikten om att vi tillsammans ska flytta till Berlin – ”Probably the most awesome city in Europe”  (egen quote) – börjar sakta smyga sig på. Jag är nämligen av den typen som först några minuter före resans avgång börjar inse att hela grejen faktiskt blir av. Så om några minuter kommer jag troligtvis bryta ut i ett anfall av hysterisk packningspanik, påföljt av uppgivenhet för att jag som vanligt inte har koll på läget, för att sen glida ut i ett ganska skönt rus av nöjdhet. Självinsikter ftw.

”Men vad ska ni göra där?” är en fråga som båda Amanda och jag fått svara på ett antal gånger, och svaret är ganska enkelt: typ leva. Vi ska ju förstås plugga på distans och försöka hitta ett jobb, men det kommer sen. Att bara bo i stan och insupa all kultur och alla människor. Att bli del av den avslappnade attityden som råder där, speciellt då open end-tänket (vi får se när vi stänger / när sista kunden går) som i princip inte förekommer uppe i Norden. Och såklart bara bo tillsammans, efter den här bitvis otroligt frustrerande sommaren av avbrutna Skypesamtal och alldeles för få träffar kan jag helt enkelt inte tänka mig något bättre än att tillsammans med Amanda bli Sambo i Berlin.