Igårkväll bestämde vi oss för att gå till en jazzklubb som heter B-flat, där det under kvällen skulle hållas ett traditionellt jazzjam. I egenskap av saxofonist och heltidsjazzstudent sedan 2 år tillbaka var särskilt jag nyter på att kolla in vad den nya staden, tillika nya scenen, hade att erbjuda. Förväntningarna var inte superhöga , men varken Amanda eller jag jag hade inte kunnat föreställa oss vilken kväll det skulle komma att bli!
Vi gick från Waldemarstrasse i Kreuzberg till Rosenthaler Strasse i Mitte, en promenad på ca en timme. Väl framme visade det sig att onsdagsjammen är ett välbesökt evenemang; man kom inte så långt innanför dörren förrän det tog stopp. Vi lyckades hursom ta oss fram till baren och beställa varsin öl, och med varje beställning ingick också ett kultirbidrag på 60 cent. Värd grej tyckte panelen!
Det verkade inte vara så mycket jam på gång, men så gick en snubbe i nån form av percussion-mundering upp på scenen, lade igång ett beat och började.. rappa? Shit, måste kommit till fel ställe tänkte jag. Men det visade sig att första set bestod mest av en superspexig trio som framförde rätt svulstiga versioner av allt från Thelionus Monk till Tom Waits. Därefter drog jammet igång. Grymt att se ett ställe där många vill lira, och kanske främst många som bara diggar musiken och tycker det är gött. Verkar nog som jag hamnat på rätt ställe i alla fall.
Men det som verkligen skruvade till kvällen rejält var då jag var på väg in efter en nypa frisk luft, och i dörren möter jag.. en person som var sjukt lik den inom jazzkretsar världsberömde gitarristen Kurt Rosenwinkel. Jag visste ju att han bor i Berlin men chansen att han skulle vara där just då kändes som försvinnande liten. Det bekräftades senare av en gitarrist som jag snackade med, vilket i sin tur ledde till att vi bytte nummer och förhoppningsvis kommer spela ihop inom en snar framtid!
Och vi som bara skulle ta en bärs och lyssna på skön musik.. Berlin är ett äventyr utan dess like!
