Månad: september 2011

Söndagar har som bekant en tendens till att bli dagar då man inte får så mycket gjort. Detta numera främst på grund av Berlins ”open end”-policy, dvs. vi får se när vi stänger/tills sista gästen går, som gäller på många uteställen, speciellt på lördagar. Denna lördag delade vi upp gruppen. Amanda hängde med en relativt ny kompis som heter Linnea, medan jag hade siktet inställt på Late Night jam session på jazzklubben A-trane.

Det fina med Berlin för den som både gillar att spela och lyssna på synkoperad musik med improviserade inslag är att varje kväll i veckan finns det ett eller flera ställen i stan dit man kan gå och träffa likasinnade och spela och njuta av ovan nämnda musiktyp. Det är dessa etablissemang som jag som bäst håller på att utforska. Och igår blev det alltså late night på a-trane, eftersom jamet började vid pass 00.30 och håller på till 5-6 på morgonen. Som på de andra ställena (var till ett ställe,Edelweiss,  häromdan. Fem av fem b9:or), var det sjukt många människor innanför dörren när jag kom dit vid halv 2. Efter ett tag tunnade det ur lite och jag hittade min väg fram till scenen, gick upp och spelade ett gäng låtar bekanta från folkistiden (tack standardensemblen!). Det var grymt kul faktiskt, dels att få spela men också att snacka med dom som var där och lirade. Kändes väldigt oldschool att som en av de första gå från stället vid 4 och fortfarande höra att det fortfarande svänger, oavsett vilken tid på dygnet det är.

Som avslut på denna del från serien om jamsessions kommer jag bjuda på ett bra exempel av synkoperad musik som jag hittade ganska  nyligen; den eminente trumslagaren Brian Blade tillsammans med gitarristen Wulfgang Muthspiel i deras projekt Friendly Travelers. Håll till godo!

Har tydligen köpt parfymerat toalettpapper, sjukt visste inte ens om att det fanns. Nu är det hursomhelst lördag och straxts ska jag iväg med en ny kompis till Görtlizer-park (enligt vissa källor, hipsterparken nummer 1) där ska vi dricka öl och ha det trevligt. Victor ska iväg på Jam på A-train och spela lite saxomofon.

Bis bald!

Igår var vi på Bürgeramt. Det vill säga det tyska skatteverket, vi tänkte skriva in oss och berätta att vi bor här. Kändes som läge då Victor så gärna ville låna böcker på biblioteket för mig spelar det ingen roll då de flesta böcker är på tyska. Språket jag fortfarande enbart behärskar då jag ska beställa Döner. (ein döner zum mitnehmen bitte) Hursom begav vi oss iväg till denna byggnad formad som en betongkloss och vi var beredda på det värsta. Man har väl hört om tyska arga myndighets-führers som skriker att om man inte pratar tyska har man inget här att göra.

Ganska snabbt blev vi involverade i en kö. Och den stämningen…Det var samma stämning som vi även har funnit på posten här i Berlin. Det innebär att alla står rakt på led utan att skratta prata eller försöka sysselsätta sig själv på något vis. Le och småprata kommer inte på fråga och man ska veta. här.är.det.inte.kul. Om man inte kände av det på stämningen så märkte man det ganska snabbt så fort man började läsa alla uppmaningslappar. Lokaliserade ca 7 lappar med olika budskap och regler. Efter ett tag upptäckte jag i ett litet hörn av en dataskärm som uppmanade något, och där hittade jag äntligen ett litet ”välkommen till Berlin” Ja..danke?

Hursomhelst tillbaka till avrättningskön. Vi kom fram till en kvinna som pekade oss åt ett annat rum och gav oss något ifyllningsformulär. Detta fyllde vi i och blev skickade till några sköna tanter på ett annat kontor som var sådär gött medelålders, lite övervikt och rask jargong med några bitska kommentarer. Till sist fick vi vår lapp och. ja nu får vi gå till biblioteket och skaffa jobb lagligt? måste utreda om det finns fler fördelar.

Idag har vi fått besök.

Han berättade att han hette Alexander och frågade om han fick bo här.

Han tittade på oss och vi sa att visst får du det!

Igår begav vi oss till Baren Edelweiss som ligger i Görlitzer-park här i Kreuzberg. De har jam kvällar på tisdagar och nu var det dags för Victor att testa på berlins jazzscen. Jag var väldigt mycket mer nervös än honom, kanske på grund av okunskap om ämnet (hur vet man vem som spelar solo när? och varför?)

Men hursom så kom vi till ett litet rum fyllt av jazzkatter. Hur tuffa som helst. Mörkhyade män med bakåframbasker och superstora saxofoner. Gjorde inte mig mindre nervös då alla verkade vara så…tuffa helt enkelt. Då öppningsbandet hade spelat sitt och vi druckit den enda ölen vi har råd med just nu. Så gick Victor upp och spelade. Ganska stolt. Han fick massa applåder och och komplimanger så jag antar att han spelade bra. Kanske blev ännu mer kontrast då den första saxofonisten spelade helt åt helvete. Detta vet jag om då en av sångerskorna berättade det. Fast jag hörde att något av fel. Baby steps även inom detta område.

Själv satt jag i en soffa och blev rökförgiftad av cigaretter och jointar. Ja man rökte på ganska öppet på den här klubben. (nej mamma och pappa jag gjorde inget dumt. High on life!) Att det var för mycket folk för ett för litet rum och att alla tyckte att kedjeröka, det är roligt. Så var inte jag i den bästa formen då kvällen var slut.

Stolt var jag dock! Lille jazzkatt Victor.