Min första ögonkontakt med Berlin.

Det är svårt att skriva relevanta inlägg just nu, befinner mig trots allt inte i Berlin. Därför tänkte jag att jag kan berätta om mina tidigare upplevelser från Berlin, och varför jag faktiskt bestämde mig för att flytta dit från början

Hösten 2010 så åkte konstlinjen på Lunnevads folkhögskola på studieresa till Berlin. Vi åkte buss, gör inte det. På riktigt, det är skitdumt att åka buss till Berlin. Hursom så kom vi fram till Berlin efter 16 timmar buss och några diffusa trötta timmar på någon färja. På färjan satt en man och läste en tidning som hette Gesundheit. Fortfarande är det ett gissel för mig, betyder inte det ”prosit”?  Har fortfarande inte googlat fram svaret så vet någon varför en tidning är döpt till Prosit så upplys mig gärna.

För att inte frångå ämnet ytterligare så stannade till sist vår buss framför ett snabbmatshak. Stället hette Mustafas Gemüse kebap. Om jag hade vetat då, vad jag vet nu, så hade jag genast rusat ur bussen för att sälla mig till den glada men hungriga kön framför. Nu visste jag ju inte detta. Vi snarare drog dåliga skämt om att det här kebabstället säkert är ”berömt” och att kebabälskare från hela världen säkert åker dit och att vi låtsas vara kebabturister från Sverige etc.etc. Roligt nog så var vi väldigt nära sanningen. Vi alla åt på Mustafas och de förtjänar sitt rykte. Oj, vad de förtjänar sitt rykte.

Bakom Mustafas låg vårt hostel. Ca 5 sekunder därifrån faktiskt. Där delade vi upp oss på olika rum och gjorde oss hemmastadda. Vår vecka i Berlin bestod av öldrickande, Konsttittande, väldigt lång guide-tur på buss (IGEN buss i/till Berlin=skitdumt) öldrickande, Konsttittande, Egyptiskt konsttittande, Öldrickande. Ja jag tror jag har gjort mig förstådd. Om vår vecka i Berlin hade varit en låt hade det varit en smått modifierad version av fader Abraham.

”Och dom såg och drack, och dom drack och såg, och så gjorde dom såhär….”

Under veckan började jag känna mig mer hemma. Då jag är en person som tycker om att förvilla mig i en ny stad så ”valde” jag att gå vilse på eget bevåg en eftermiddag. Något jag är väldigt glad att jag gjorde. Ibland känner man sig väldigt ”rätt” på en plats. Om jag och Berlin skulle ha en relation skulle det ha varit gången våra ögon möttes i krogmörkret och vi hade en väldigt fumlig men rätt ärlig konversation, och kom till sist fram till att vi skulle byta nummer. Så kändes det.

Sen åkte vi en lika jobbig bussresa hem och jag fick sms från den personen som senare skulle bli min sambo i Berlin.